Hans namn är Tommie Lindh!

INSÄNDARE. Att vara svensk i vårt avlånga vackra land blir för varje dag som går mer fartfyllt, otryggt och våldsamt. Det händer så mycket och många fruktansvärda grejer som aldrig skulle ha hänt, vi får här skylla på den förda invandringspolitiken, och på oss själva som inte förstod vart det barkade hän. Den unga grabben Tommie Lindh mördades kallblodigt i sin egen studentlägenhet av en afrikan, Tommie kunde varit din son, han hade kunnat vara din bror och han hade kunnat vara ditt älskade barnbarn.

Tommie Lindh, mångkulturen tog hans liv

När vårt folk skändas och när vårt folk mördas går det som en chockvåg genom oss, det gör fruktansvärt ont. Men, gemene man vänder villigt blicken åt det håll där media vill att vi ska se. Våra söner och våra döttrar är bevisligen inte viktiga för makten eller för media och inte heller speciellt viktiga för de av våra landsmän som aktivt väljer att inte ta ställning i känsliga frågor. För en del av våra vänner och bekanta svallar känslorna hetare och fördömande mot kändisar som går till prostituerade än när främlingar slår ihjäl oss. Våra landsmän som inte vill se tittar villigt åt det håll makten och media pekar. Det var ju inte jag som drabbades denna gång. Många av oss förfasas över när en kriminell neger i USA dör vid ett polisingripande, men struntar i och gitter inte visa empati när vårt folk slaktas på mångkulturens altare.

Vi lever, bor och verkar i vårt fädernesland, vårt land som vi är skyldiga att förvalta till kommande generationer. Men, vad utsätter vi oss för? Vad utsätter vi våra barn för? En ung grabb dräptes för några veckor sedan av en afrikan, en afrikan som inte tillför oss något som helst utan tvärt om, en afrikan som om allt stod rätt till i vårt land fortfarande skulle vara i sitt eget habitat. Tommie Lindh ska, han skulle vara med oss, han skulle ha all tid i världen att forma sitt liv, bilda familj och föra släkter vidare genom tiden. Den 11 maj 2020 rann livet ur en ung svensk grabb, det kunde varit min son, det kunde varit din.

Hur många gånger har vi andra undkommit den största katastrofen med en hårsmån, hur många gånger har vi inte tackat vår lyckliga stjärna att våra döttrar och söner kommit hem, att de klarade sig med livet i behåll vid konfrontation med mångkulturen. Jag när på en stor sorg för varje ung som gammal människa som förnedras, misshandlas och som mördas. De mina, och jag själv, har vid flertal tillfällen varit väldigt nära att råka riktigt illa ut, en ren tillfällighet att det inte blev värre än det blev.

Tommie Lindh är ”min” son, Inger i Landskrona skulle kunnat vara min mamma, Kjäll Gustavsson på hamburgerrestaurangen kunde varit min svåger, Anna-Lena Lernhede i Komarken i Kungälv kunde varit jag. De lever inte längre, men skulle alla idag varit vid liv ifall vi haft ett maktetablissemang som värnat sitt eget folk. Tommie Lindh skulle snart fira studenten och på riktigt börjat sitt vuxenliv. Det kom en mördare från Afrika och tog hans liv.

Varje grabb, flicka, man eller kvinna som står upp och visar civilkurage ska hedras som sig bör. Varje grabb, flicka, man och kvinna som faller för fiendens slag ska minnas. Vi ska också minnas de inom media som förringar vårt folk, media som hatar och missaktar oss ända in i döden ska en dag få sona för sina missgärningar.

Vi sörjer idag, vi sörjer i morgon och i övermorgon och dagar efter dem. I alla dagar minns vi det orätt vi genomlider. Låt oss än mer gå samman, vi skapar vänskapsband och vi bygger något tillsammans. Fränder organisera er, tillsammans är vi starka. Håll ut, gå framåt mot bättre tider tillsammans!

INTERNERA DEPORTERA REPATRIERA!

Eva-Marie